Hejsan!

Nu har jag bestämt mig för att jag ska börja blogga. Jag ska blogga om min ätstörning. Jag väljer att skriva om detta då det för mig känns skönt att få skriva av sig. Tanken är att allt som i mitt liv kommer att kretsa kring detta ska skrivas här. Jag väljer att vara anonym då jag verkligen kan skriva precis allt. Vad jag kan berätta om mig själv är att jag är en tjej på 18 som pluggar sitt sista år på gymnasiet.

För att börja någonstans i min historia väljer jag att börja med idag. Idag var jag där jag aldrig trodde att jag skulle vara. Idag gjorde jag mitt första besök på en ätstörningsklink. Känslorna var blandade inför detta besök. Jag viste att det var bra att jag skulle dit, men samtidigt var jag både rädd och nervös. Antagligen för att jag inte viste vad som skulle hända. Som stöd med mig hade jag min mentor. Hon stöttar mig mycket i detta och hon kommer att nämnas en hel del här skulle jag tro.

I alla fall så åkte jag och hon dit och fick sitta och vänta en liten stund. Sedan kom en kvinna och tog hand om oss. I och med att det var mitt första besök så fick jag svara på en massa frågor och kolla blodtrycket, väga och kolla hur lång jag var. Sedan fick jag även fylla 2 papper med en massa frågor. Kvinnan berättade om olika behandlingsmetoder och ett sätt var att man skulle gå på dagskurser 4 dagar i veckan mellan halv nio och halv tre. Så då blir man sjukskriven och går inte i skolan. Det är inget allternativ för mig. Jag skulle aldrig klara av att vara borta från skolan så mycket. Dagskurserna håller normalt på i ca 12 veckor. Det existerar inte i min värld. Ett annat allternatvi är att göra behandling individuellt tillsammans med en sjöterska, kurator eller psykolog. Det låter mer som något som passar mig. Men hur vi ska gå till väga ska vi fatta beslut om nästa gång jag är där. Nästa vecka ska jag även upp till sjukhuset en dag och ta blodprover.

Efter besöket insåg jag ännu tydligare att jag gör fel. Detta har jag vetat ett tag och det är ett första steg till ett tillfrisknande. Jag har även börjat övertala mig om att försöka äta, men dock har jag inte kommit så långt ännu.

I min omgivning är det inte många personer som vet om att jag har problem med maten. Min familj vet absolut inget och det känns både bra och dåligt. För jag vet att det är dem jag behöver prata med, för att jag ska må bra och klara av att äta normalt igen. I min familj kan det uppstå en del tjafs och då tappar jag lusten till att äta. Idag när jag kom hem efter besöket så ville jag berätta och gick och klurade på hur jag skulle säga, men så blev det tjafsigt och stressigt så då fick det vara.

Min ätstörnings ser just nu ut som så att jag äter ingen frukost på vardagar eller lunch i skolan. På helgerna äter jag om jag är hemma. Annars äter jag kvällsmat, om jag är hemma alltså. När jag har ätit kan jag få ångerst och måste då träna bort det jag har ätit. Dock har min ork blivit sämmre så det blir mindre och mindre träning. Jag har gått ner i vikt. Det vet jag, det ser jag när jag väger mig. Men dock så kan jag inte se det på mig själv. Jag får höra från folk runt omkring att jag har blivit smal, men det är vad dem ser.

Kommer nog komma många uppdateringar de närmsta dagarna. Med berättelser och händelser. Har ni frågor så är det bara till att fråga, eller berätta om ni är med om något liknande.

Kram!